emmy

Känns minst sagt trevligt att min blogg fungerar igen.
Sen jag skrev sist och var bitter på mina föräldrar har det faktiskt hänt en hel del.
Jag har jobbat två dagar, kört massor med bil, köpt en cykel, umgåts med Linus som numera är tillbaka i Sverige, träffat Rebecca, hånglat, kört mera bil, firat min mamma som har fyllt år, ringt 112 osv.

Det där med att ringa 112 var ganska nyligen faktiskt.
Det hela började med att jag satt på Hellas och förtärade mängder med tzatziki och mat med min mamma och bror. När vi skulle gå ringde Malou och berättade att hon var i stan, och tyckte att jag borde träffa henne. Jag åkte hem till hennes polare som bodde i någon halvskabbig lägenhet på norr. Hennes kompis tyckte jag var helt störd i huvet direkt. Grymt blåst. Man kunde inte ens avsluta en mening innan hon avbröt och skrek något, som för övrigt var helt osammanhängande med min och Malous konversation. Fick iallafall massa vin, det var trevligt. Hann dock fråga mig själv ca 20 ggr vadfan jag gjorde där. Hade inte Malou varit där hade jag flytt stället omgående.
När klockan var typ halvelva skulle jag, Malou och den där idioten som hade hunnit bli ganska onykter gå ut och röka lite, och efter det hade jag tänkt dra mig hemåt på min nyinköpa cykel. Var dock dum nog att bara ta med jacka och ett halvt paket prince mentol ut.
Väl där kommer idioten på (ja, jag tänker inte nämna fanskapet vid namn) att hon ville gå upp före till lägenheten. Fine! Jag stod och pratade med Malou, kompimangerna haglade, hon tycker fortfarande att jag är attraktiv trots att jag var osminkad och hade lite av en bad hairday.
När vi sedan ska återgå till lägenheten och jag ska hämta min väska där jag har ALLT, dvs: mobil, nycklar, pengar, visakort, ipod. Ja, allt, har idioten låst lägenheten. Vi ringer på, knackar, skriker, härjar, men hon öppnar inte dörren. Bra, tänker jag.
Och där står jag, på okänd gata på andra sidan stan klockan tolv en tisdagnatt och är väl medveten om att jag verkligen måste sova eftersom jag ska upp och jobba tidigt imorgon.
Efter en halvtimme går vi ut på gatan, stöter ihop med någon tjej som vi får låna mobil av, Malou hade varken skor eller jacka. Vi försöker desperat få fram nummer till hennes syskon och föräldrar. Men ingen svarar ju såklart.
Vi blir förbannade, eller mest Malou efter jag knappt kan bli arg, inte ens i en sånhär situation. Jag blir mest ironisk. När det har gått en timme och inget händer börjar vi vli oroliga och befarar att någonting hemskt har hänt. Jag trodde att hon hade halkat och dött eller dylikt.
Jag ringer till 112 och ber att få bli kopplad till Örebropolisen, eftersom vi inte hade någon aning om vad vi skulle ta oss till. Det var sjukt kallt och ja. Snubben på örebropolisen tyckte att vi skulle avvakta (otippat), men han sa att de skulle skicka en patrull och se om de kunde hjälpa till.
Kanske 20 min senare öppnar idioten dörren och är fullt frisk. Jag kände mig lite skamsen som hade ringt polisen och allt. Hon hävdade att hon bara slumrat till lite på soffan. Men att hon inte hörde när vi skrek, knackade och ringde på är och förblir en gåta. För resten trapphuset hade vaknat till liv.

Anyway, jag är hemma, oskadd men sjukt trött. Om 5 timmar ska jag upp och jobba.
.
Och som sagt; Jag kan dö lycklig!

________________________________________________________________________________________



Ja, vi ser ju inte ut som några hårdingar, direkt. Men kul hade vi.