emmy

Av en anledning som jag inte tänker förklara så ingående i den här bloggen är jag på väldigt bra humör dagar som dessa.
Som ni kanske har fattat genom att läsa det där inlägget jag skrev för några dagar sen, så finns det alltså en person som ligger bakom mitt ständiga välbefinnande. (obs. bara för att klargöra. det är inte Jeanette S på Coop, lillån)

Och ibland när jag tänker på den där personen i fråga, får jag liksom som en euforisk överdos, och har väldigt nära till skratt. En liten grej, kan då göra att jag börjar skratta väldigt mycket, fast att det i själva verket är det inte sådär förfärligt roligt. Om det hade varit den halvbittra Emmy, hade jag nog bara hehe:at, lite åt incidenten.

MEN, jag ska berätta. På coop finns det en man som är inne och handlar varje dag. Minst en gång. Ibland är det kanske tre-fyra.
Jag och Jenny kallar honom för "han äckliga med dialekten".
Han var i vanlig ordning inne idag och handlade lite grejer. Och eftersom han är inne verkligen VARJE dag, borde han förstå hur man går tillväga med det nya systemet där man drar sitt kort SJÄLV!! Men nej, han gav mig kortet. 
Jag  sa: Som du vet har vi nytt system.
Han (leende på ett väldigt otäckt sätt, typ rapeface. Han skrämmer mig som fan-leende) : höhö ah juste. Glömmer alltid. hehehehe
Jag: eheh!
Sedan snubblade han till, och tappade kortet på golvet. Suckade lite. Och åkte därifrån. Jag skrattade lite inombords. Han gör sånadär halvklantiga saker hela tiden.

En halvtimme senare kommer han tillbaka.
Han: ööhdu! (på någon odefinierbar samt grymt äcklig dialekt)
Jag: ja?
Han: Glömde jag min skokräm här förut?
Jag: Skokräm? hm.. nej, inte vad jag vet. Tror faktiskt inte det. (brukar alltid se om folk glömmer något. Inte alltid i tid, men jag märker det Alltid!)
Han: eh, då får du bjuda på en ny!
Jag: Va? nej, det kan jag inte göra. Du har kanske tappat den ute eller nåt?
Han: Jaja.. lite besviket. Går in och köper en ny då...
Jag: Jaja, visst (tänker: whatever!!)

Sedan kommer han tillbaka och förklarar att han inte vill köpa någon ny. Utan att han vill leta hemma först. Ser lite besviken men samtidigt besvärad ut (är iallafall tacksam över att han inte ler). Går sedan mot utgången och stannar upp lite vid tuggimiautomaterna. Jag ser att han liksom tänker att han ska köpa ett tuggumi som lite plåster på såren. När han sedan ska öppna luckan och ta sitt tuggimi så ramlar det såklart ut och rullar iväg en bra bit.. Han jagar det besvärat..
.. OCH DÅ brsister det för mig. Då kan jag verkligen inte hålla mig för skratt. Jag undrar verkligen hur han tänker, hur det känns att vara han. Så förbaskat klantig, borta och misslyckad människa. Visst det är fine om det händer 1-3 gånnger kanske. Men han gör sånahär saker heela tiden. Har inte roats av det i samma utsträckning tidigare.

Det värsta var att jag hade kö, och kunde inte sluta skratta, det var inte ett gapskratt, men jag kunde inte säga en hel mening utan att jag skrattade de sista orden.  De måste ha trott att jag var helt dum i huvet. Men det bjuder jag på. Jag mår så jävla bra och är så jävla glad så folk får tro vad de vill.

När det sedan blev lugnt nån minut kunde jag skratta av mig ordentligt. Och det var skönt..